Gryende talanger
Hemmablind är ett ord som jag inte riktigt tagit till mig, förrän nu, en tid sedan. Har trott länge att jag inte lider av denna åkomma. Men plötsligt inser jag att jag inte varit helt fri från denna, och det med besked.
En kväll , jag tror att det var i början av juni när jag kollar på kvällsnyheterna så ser jag, helt oanad min äldsta dotter Elisabet på bild i TV som den värsta Katrin Kepburn, visserligen i en kortare sekvens men kvalitativt, en klar 4,8 på en 5-gradig skala.
Drar mig till minnes en påskhelg under det tidiga 70 -talet.Då åkte Gun och Cecilia till Stockholm. Vi var fyra kvar här hemma, nämligen Elisabet, Katarina, Erik och jag.
På den tiden anordnade Jarka IF ett skidlopp som var mycket välbesökt. Skidloppet kallades för Jarkaloppet och gick av stapeln annandag påsk.
Strax innan jag öppnar affären säger flickorna, ganska typiskt för barn i den åldern "vad ska vi göra "? Efter som jag sett diverse lådor med trädkottar i säger jag mera på skoj " Ni kan ju sälja de där kottarna som ni har plockat". Inte trodde jag i min vildaste fantasi att denna uppmaning skulle tas så på orden.
En tid efter att jag slagit upp portarna står Katarina med spark och en låda med kottar i
och faktiskt hade hon "snickrat" en riktig reklamskylt där det stod "TA 3 betala för 2.
Inte trodde jag att någon skulle nappa på erbjudandet, men faktiskt var det några som gjorde det. Kanske mest som en vänlig gest. Nu hade även "bilrallyt" till idrottsevenemanget i Jarhois kommit igång.
I en del bilar såg jag leende personer som pekade uppåt affärstaket och detta gjorde mig konfunderad.
Så småningom var jag tvungen att ta reda på det vad som verkade vara så roligt uppe på
taket. Under en s.k. paus då kundtillströmningen inte var så intensiv, kunde jag smyga ut på gårdssidan och live se vad som föregick där på taket. Där stod nämligen Elisabet med en egentillverkad taltratt gjord av papp från Vasa spisbrödskartong. Hon basunerade ut följande. "Köp Katarinas kottar, kottar som handplockats från en orörd natur, missa ine tillfället att få en fläkt från en orörd natur, missa inte tillfället att få en fläkt från den rena naturen in i ert vardagsrum. Ett tillfälle som inte återkommer."
Hej! Vi ses i solen.
Vilken underbar lördag.
alla möjliga faktaböcker för att hjälpa Emma i hennes "ring så spelar vi fråga. innan vi hade
hunnit inta våra platser hade Emma besvarat frågan.
Inte nog med det. Det var ju nära att hon övertagit programledarskapet, så proffsigt var det. Tack Emma!
Lite smolk i bägaren blev det när svärsonen Åke liknade önskemusiken vid svår tandvärk. Sådana uttalanden brukar inte gå ostaffat förbi. Det kan drabba hemgiften . Men jag skrinlägger nog tanken med bestraffning. För enligt Elisabet och Sara så finns det hopp.
Åke hade faktiskt nynnat önskemusikens melodi med orden:Stråla klar med trolldomsglans du spegel som finner mitt rov . Det är ju det musiken handlar om osv. Jag får väl tänka på Pandoras ask.
Ps. Har Sara idrottat och skadat sig, det är ju otur när träningen så småningom sätter igång?
Skönt med höga björkar.
Hur många ggr har man inte njutit av den här tiden.Två årstider i envig. Vintern med sina köldknäppar, där termometern oftast går ner mot 30- grader,medan våren svarar med sin värmande "lampa", som sedan segat sig upp precis över de höga björkarna som finns kvar i strandlinjen.Jag vet att några meter från björkarna tar isen vid, som just nu täcker hela älven. Ett bra landmärke.Tack för att du inte följde "Brysselrådet".
Plötsligt väcks jag ur mina morgontankar med ett buller som kommer från farstun. I min spontana överreaktion tänker jag först på finska rytteriet, men dessa har avvecklats för ett sekel sedan.
Min andra tanke som kommer infarande i min hjärna, är Stenmarck som kommer med sina sjumila kliv.Jag är på väg till sovrummet för att väcka Gun ifall det är hennes stora idol som vill lämna henne en autograf. Då märker jag att dörrhandtaget rör sig, någon är på ingång. Till min stora förvåning är det hon som jag var på väg att väcka , som kommer instormande. Lite andfådd ställer hon frågan,"Hur ska jag sjunga nu ?". Sjunga, replikerar jag frågande. Lite irriterad fortsätter hon " Du vet väl att när jag burit mat till rådjuren, typ gammalt matbröd, skämda frukter o. dyl. har jag alltid sjungit. "I villande skogen jag vallar min hjord".
Jag har sett bara ett rådjur vid matstället. Rådjur är så känsliga för det grammatiska. " Vad ska jag göra," fortsätter Gun och riktar en uppfordrande blick på mig. Det tyder på att det är dags för mig att leverera ett klokt svar.- Men det här fixar du på nolltid, säger jag. Eftersom rådjuren hör till hjortdjuren så kan du byta ut bokstaven d i hjord till t. Då blir det ju, jag vallar min hjort.
Jag ser på hennes ansiktsuttryck att hon är mycket nöjd med det kloka rådet, som jag delgivit henne.
Hon önskar säkert att jag skall få det Olsson i Bingo plägar säga: "Puss och kram och nyp i stjärten :"
Själv fantiserar jag vidare. Funderar om man nödvändigtvis ska ge någon nyp i stjärten, så i mitt fall är det bäst på den vänstra sidan, eftersom jag är mindre känslig där efter stroken.
Visheten har nog farit sin kos, men klokheten finns alltid kvar, "sägs det:".
Hej, hej från Dimitri.
konsten att göra en höjdare
Visserligen hade Sven-Erik,( jag behöver väl inte presentera honom alla vet ju vem han är,) erbjudit sig att hjälpa till GRATIS, med lottdragningen. Men jag vill inte ha någon politisk inblandning i idrotten. Man vet ju inte vilka rävor han har bakom öronen. Nåväl, efter detta ställde sig Katarina upp på bron och meddelade högtidligt som man bör: Lotten har utfallit så att morfar är nr 1 i startlistan och nr 2 är Lotta. Sedan läste hon upp alla namnen i startlistan. Lotta, tänkte jag, hoppas hon klarar det här, att hon träffar bollen åtminstone, bara det inte blir en nesa. Detta kan påverka hela hennes karriär. Sara är lite annorlunda, här skulle jag vilja känna till några psykologiska termer men jag sammanfattar med att säja "hon bryr sej inte", hon är inte så känslig. Vi beslöt att var och en av oss tävlande fick max 2 minuter för koncentration därefter diskvalificering om man inte hann inom den tidsintervallen. Jag kände mej ganska överlägsen. Annars är jag en ödmjuk person, men nu kändes faktiskt högmodet komma krypande. Jag skämdes över, hoppas jag, mitt TILLFÄLLIGA högmod. Högmod är ju en av arvssynderna. Det är väl inte konstigt att man kan känna sig så. Man hade ju sin glansperiod på 50 talet, en klippa i försvaret, primus motor osv i färskt minne. Det kändes faktiskt lite småpirrigt när jag stegade fram för att göra mitt första tillslag.Samtidigt som tilllslaget försökte jag panorama in de övriga tävlande för att se om deras kepsar ramlade av. Det är ju ett tecken på att bollen når högt (blicken följer bollen). Jag såg tyvärr att ingen av dom som följde det spännande skådespelet behövde böja sej ner för att ta upp kepsen. Lite irriterad frågade jag om de hade hakband. - Det är bara babysar som har hakband, hörde jag någon säga. Nu var det dags för Lotta att försöka sparka för att uppnå svindlande höjder. Tog förgivet att Lotta skulle använda de stipulerade två min för koncentration, hon är ju inte lika insatt i den här sporten som Sara. Men det här var ingen koncentration. På nästan genant enkelt sätt, på gränsen till nonchalans, tog hon upp bollen och skickade den upp, jag vet inte hur högt, av att döma och hur många kepsar som föll av. Det var bara en av åskådarna som hade kepsen kvar på huvudet, kände igen honom, en Aapua bo, en som höll upp bandet som landshövdningen klippte av vid invigningen av Aapua vindkraftspark. (Hövdingen hade en kraftig bilring med svårigheter att böja sig). Det är tydligt att det blåser mer i dessa trakter än här i älvdalen, och kepsarna är därför mer nertryckta på huvudet. En intressant tanke vore att låta den här personen konfronteras med jätteträdet i Pennsylvania som är mer än 100 m högt. Lite på sned skulle nog allt kepsen bli efter den konfrontationen.Slutligen får jag tacka min lyckliga stjärna att Gun, så heter nämligen min fru i förnamn, inte var med bl.a åskådarna när jag koncentrerade mig. Hon hade säket ropat med hög röst, som hon brukar pläga ibland "IVar vill bara göra sig till". Medger att en gnutta sanning ligger i påståendet. Annars tyckte jag att alla tävlande höll sig till de max två minutrarna som vi hade bestämt oss. Därför behövde vi inte diskvalificera någon. Och detta är ju en framgång i sig. Nu gäller det att skicka reglerna till Högsparksbollsförbundet för ratificering och så småningom få dessa godkända i en global värld med måmga stridigheter, i en intetsägande sportgren som ligger nära nollpunkten Celcius.
På återseende med nya utmaningar. So long.
Konsten att bli bäst.
Oj, vad skönt att kunnat ro hem det första sponsoravtalet. Det är första året flickorna har ett sponsoravtal. Lotta och Sara är väl värda detta, så ambitiöst och målmedvetet de jobbar.
Märker att många av företagen är både nyfikna och intresserade av de här Kukkola-ungdomarna. Systrar som de är sporrar de varandra och till synes har det gett resultat. Ingen resultatlista utan att deras namn står överst- Vad månde bliva?
Det kan man verkligen fråga sig. Deras framfart i resultatlistorna är unikt.. Man blir glad när man ser hur seriöst de tar på uppgifterna att bli bäst.
Nu är ju siktet inställt på OS i Nagano.- Eller har Nagano OS redan varit? Hoppsan!
Varför har ingen talat om att Nagano redan är historia.
Komma till Nagano, inga åskådare eller funktionärer. Å andra sidan är de ju två så de kan heja på varandra, och förresten kan vi inrikta oss på ett annat OS.- Vad tiden går.
Minns första gången flickorna skulle använda skidvalla, en kallvalla,Swix Röd.
Såg efter ett tag att skidspetsarna blivit rödare. Förklarade då att valla inte används som make-up på skidor.
Har ett mycket fördelaktigt sponsoravtal på gång. Men här gäller träning för "ett visst agerande" i målfållan.
I utförsåkning, när tävlingsdeltagarna kommer i mål, lutar de sig bakåt, lyfter upp ena skidan så att företagsnamnet blir synligt.
Det har ju inte förekommit inom längdåkning i Norden, men är vanligt på kontinenten. Jag tror mig veta att Lotta Och Sara har avdelat stor del träningstid
på den här speciella träningen "att komma i mål".
Här vill jag höja ett varningens finger: Försök inte vara så duktiga att ni tar upp bägge skidorna på samma gång. Då är obalans oundviklig med ett fall som följd.
Jag vet att Skidförbundet har skickat en enkät, där de vill veta hur tävlande trivs med sina tränare. Känner på mig att jag varit en riktig slavdrivare, tror faktiskt att det gett resultat
Hoppas att jag har flickornas fötroende även framgent.
Vi syns och hörs i skidspåret!
testning
Kanske en ny Maradona.
Många av oss mor-och farföräldrar blir mycket stolta över om ett barnbarn får samma intressen som man själv ägnade sig åt .
I mitt fall var fotboll det stora intresset, även om man "fuskade s.a.s " lite i friidrott.
Diskus var nog min bästa gren, när det gäller friidrott. Hivade den strax under 40 m
i tonåren.
Karriären blir oftast inte så spikrak som mor-och farföräldrar förväntar sig. Det beror på att barn i den åldern inte har den uthållighet som krävs för träning samt de höga förväntningar och det faktum att intresset för det motsatta könet blir mera påtagligt varför den påbörjade karriären planar ut så småningom.
Det var en söndag. Pello hade hemmamatch på "Färjevallen" , som vi döpte arenan till på 50-talet.
På den tiden jag var aktiv låg fotbollsplanen nära älven på en av Hj. Niemis ängar..Den kallades för "Kallan plaana". Den uppmärksamme läsaren märker nog att vi redan då var uppdaterade vad gäller meän kieli.
Plaana är väl lite finska lite svenska = meän kieli ?
Nog om detta. Vi beslöt att kolla matchen. Vi, det var ett av mina barnbarn, vi kan kalla honom Kalle., Kalles pappa och undertecknad.
Framme vid fotbollsplanen tar Kalle med sig bollen som vi haft med oss. Han springer utmed sidlinjen.
Jag som farfar ser direkt att den här grabben är en talang utöver det vanliga.
Både Pele´` och Maradona kan slänga sig i väggen. Jag vet att en del mor- och farföräldrar låter fantasin skena iväg när det gäller att betygsätta barnbarnens talang. Jag tillhör inte den gruppen, utan står med mina "modiga" 100 kilo med fötterna på marken. Låter objektiiteten styra bedömningen, den här killen är en stor talang.
Plötsligt stannar han och börjar stampa med ena foten på marken medan han gör en halvcirkel formad rörelse. Jag kommer ihåg när han var i 2-3 års åldern var det ingen svamp som gick säker på gräsmattan. Han skulle ta död på dem, som han uttryckte sig.. Nu är det inga svampar som gäller, den s.k. "svampåldern" har han lämnat för länge sedan.Jag ser direkt att det är den sista finslipningen av den stora
tekniska finessen, som han snart ska förevisa oss.
Själv hamnar jag i samspråk med en jämnårig som nyss avslutat en utläggning om sitt barnbarns tekniska färdighet.
Vilka överdrifter ,tänker jag. Men det kan man ha lite överseende med för han känner inte till Kalles färdigheter. Det är säkert "ljusår" som skiljer dem åt.
Den här skrodören; om jag får kalla honom så, blir säkert moloken, kanske rent av ledsen när han ser Kalle visa sig på styva linan. Alla kan ju inte ha den yttersta talangen och begåvningen.
Jag sätter inte näsan i vädret för att mitt barnbarn är en sådan talang, även om jag i någon mån är urgenen.
Ödmjukhet har alltid varit mitt rättesnöre. Några tröstens ord får jag avvara till den här skrodören, när han ser skillnaden på teknisk talang.
Medan jag för en dialog med farföräldern håller jag ett öga på Kalle. Han håller på med samma rörelse, stampandet på marken. Jag tittar på klockan, snart är det avspark.
Lite försynt ropar jag till Kalle. Kalle vad håller du på med ? Efter viss tvekan kommer svaret: Farfar, då harklar jag till, främst för att få uppmärksamhet och med mitt kroppsspråk visa den samlade skaran, vart den ska rikta sina blickar. Nu är det dags att visa den tekniska finessen.- Farfar ! Ett mästarämne pockar på uppmärksamhet. Det som följde hade nog ingen kunnat säga tydligare. "Farfar jag har dödat en svamp."
Jag känner att uttrycket "sjunka genom jorden" tar plats i mitt huvud, medan jag försöker göra mig osynlig och snabbt ta mig till bilen. Hoppas att det blir ett bra svampår i år.
PS. Jag blev väldigt rörd när en poolarkaka frågade mig med gråten i halsen "finns vi på riktigt". Jag svarade " Jag använder "den." Det är inte alltid så lätt att se om det är en han eller hon. De har ju inga joggingbyxor på sig. "Det är klart att Ni finns på riktigt, annars hade jag inte varit så tjock.". Jag märkte att poolarkakan blev väldigt fundersam.. Sen fortsatte poolarkakan om engelska kurser, den ville lära sig engelska. Jag sa att det finns engelska kurser för nybörjare, men välj en där ordet high inte finns med.Om high finns med blir det alltid problem. Jaha, sa poolarkakan.
Jag svarade med attsäga inget "jaha" här, utan gå och lägg dig. Jag ångrade nästan genast detta och förstod att den grät, för det oborstade mjölet från poolarkakan yrde omkring strax efteråt.
Läsaren undrar säkert var halsen på en poolarkaka finns. Det undrar jag också.
Det är ju poolarkakans Yttersta konsekvens.
